A Forest is a Forest is a Forest / En Skog är en Skog är en Skog 
reading in Rya Forest



I begynnelsen var ingenting.

Sedan kom ljuset och mörkret, land och hav, encelliga organismer, växter, människor, hjul, tryckpressar, brödrostar, massagefotbad och digitala medier.

Och här är vi nu.

Så fort det gick. 
Och så många saker och begrepp det blev.

I försöken att bringa reda i röran presenterar sig dikotomin natur/kultur omedelbart, men vad ska sorteras ned i vilket fack? 

Om får är natur och vävda ullmattor är kultur kan vi dra slutsatsen att den mänskliga bearbetningen är själva grejen, kulturens unique selling point - så att säga.

Men om en kotte i skogen är natur och en kotte i galleriet är kultur, vad är då kotten som vi håller ut genom galleriets fönster med ena handen? 

Och vad är den tappade kotten som balanserar på tröskeln? Precis där censorn som aktiverar konstrummets ringklocka får en ihållande signal att ljuda igen och igen - som en ändlöst upprepad fråga; vad är jag?

Om den grävda sjön är kultur, vad är dess vatten? Vad är den planterade skogens träd? Vad är den förvildade apeln i skogsbrynet? 

Ett radikalt skifte i relationen mellan natur och kultur påstås ha ägt rum.

Jag ser mig omkring, på växtligheten.

Förr började allting på ‘post-‘ säger en vän till mig
Nu slutar allting på ‘-cen’ säger jag

I eftermiddagssolen dunsar en varm humla mellan vallmons kronblad med ett dovt summande. Det ser likadant ut som förut, men är det inte

I glappet mellan “efter” och “ny” hände någonting.
Och vi måste hitta ett språk för att kunna tala om det.

—

Det första ordet är sorg.
Hur ska vi lära oss att leva med sorgen?
Den som består i att naturen inte längre är “på riktigt”. 

Inte längre springer ur grundläggande ekologiska processer, utan istället upprätthålls via mer eller mindre konsistenta, artificiella åtgärder? 

Den urbana planteringen. 
Den vars överlevnad beror på innerstads-hipsterns temporära intresse. 

De konstgjorda, underhållsfria kontors- och garderobsväxerna som är nästan-döda, men ändå inte helt. De som med svag röst viskar något vi inte kan uppfatta genom larmet av transaktions-samtal, hissmusik och kommersiellt, audiellt brus. 

Sorgen över marknadens kommodifierande av vår längtan - ett privilegium förbehållet endast den med god ekonomi

Nässlorna som kostar 650 kronor kilot i Hötorgshallen och säljs i brun påse. 

Firma-aktiviteten skogsbad, ett 7000-kronors, guidat event på tillrättalagda stigar, som ersättning för vår allemansrättsbeskyddade rättighet att gå ut i den riktiga naturen och hålla käft helt gratis.

Sorgen över bilderna. De visuella representationerna av natur - imiterad och hyllad mot bakgrund av dess förmodat gagnliga inverkan på vårt liv, vår själsfrid, vår produktivitet. 

Bilderna på servetterna i Tigerbutiken, på fototapeterna som ger kontorslandskapet en känsla av regnskog, på kylskåpsmagneter, billboards, mobilskal, datorskärmar och duschdraperier.

Och de mentala bilderna; under vars inflytande vi skriver om våra egna berättelser. 

Fabricerade genom barnkörsbesjungande av änglamarker och retuscherade skildringar av ett förflutet utspelat mot en nationalromantisk fond av ursprunglig svensk natur.

Hjärtat värker. 

Vad ska vi göra med dessa trasiga, kommersialiserade bitar, dessa bristfälliga projektioner? 

Det blir så outhärdligt tyst när vi avvisar illusionen.

 —

Det andra ordet är uppmärksamhet.

För något hörs, trots allt, på andra sidan för den som lyssnar noga.
Men vad?

Det är ett lågt, rytmiskt ljud.

Inte vågornas rullande över strandens uråldriga stenar
Inte vindens susande i grantopparna.

Det är något annat, mer regelbundet och taktfast.
Något vi inte hört tidigare; som inte finns inskrivet i vår officiella berättelse om naturen.

Hedera helix.

Det är ljudet av murgrönan som med hjälp av de unga skottens häftrötter suger sig fast vid den kasserade septiktankens smutsiga plast. 

Långsamt, obevekligt. 

I så små rörelser att vi inte uppfattar dem med blotta ögat men titta bort en stund, och dess framfart är tydlig. I slingrande rörelser breder dess långa, frosthärdiga lianer gradvis ut sig över underlaget; oavsett vad detta må vara.

Detta konstanta pågående är dess signum, dess ess i rockärmen.

Litet längre bort har en, en gång vit, nylonkasse antagit ett grönt skimmer. En närmare titt visar att ett slemmigt lager av alger täcker dess maskinvävda yta.  

Och bredvid kassen perforeras en låda, som innehållit en bordsdammsugare, av rangliga, spöklikt bleka växtskott som pressar sig upp genom kartongen likt fingrar trevande efter något att greppa tag i.  

För den uppmärksamma avslöjar sig här en annan sorts skogar, ängar och bergslandskap. 

En annan bild av naturen än den bräckliga, skyddsbehövande företeelsen från kaffebordsvolymernas motljusbilder.

En där livsvilja är en mer framträdande egenskap än estetik.

—

Det tredje ordet är skönhet.

När blicken lyckas frigöra sig från sorgens förlamning och tränga sig förbi de internaliserade illustrationerna framgår att naturen inte ser ut som så som den återges i bilderna och berättelserna.

Den är liksom - oattraktivare.
Och varken så harmonisk eller så vänligt omfamnande som vi tror att vi kommer ihåg.  

Något i denna upptäckt skaver.

“Det är moralen som gör entré”, skriver min vän i en mail från ett tåg som susar fram genom Sydsverige innan hon förlorar sig i en beskrivning av bokskogens brinnande höstfärger.  

Och jag tänker att hon har rätt.
Idén om det goda är helt enkelt oupplösligt förbunden med idén om det sköna.

Med denna logik upplever vi den flora som lever bland industriavfall, i avskrädeshögar och i golvsprickor i övergivna fabrikslokaler som depraverad natur - förstörd, osund, perverterad. En anomali och ett tragiskt eko av något sannare, friskare och framför allt vackrare, som borde ha varit där istället om allt varit väl med världen.

Men där tar vi fel. En växt växer. Detta är dess definition. 
En växt är en växt är en växt. 

Idéhistorikern Karin Johannisson skriver om en västerländsk förmodernitet där den vilda naturen ansågs ful, jobbig och ond –något som skulle och måste bemästras– medan det av människan odlade landskapet betraktades som vackert. Inte förrän det urbana och moderna livet gör inträde kan det vilda också ses som skönt. 

Alltså på betryggande avstånd.

Till de egenskaper vi tillskriver naturen –det sköna och det goda– kan alltså även läggas det avlägsna. Att ta ett steg framåt, att komma nära, blir här en radikal handling som stör och synliggör estetiken och politiken i relationen mellan människa och natur.

Monets näckrosor ska betraktas på distans. I närkontakt upplöses de igenkännbara formerna och strukturerna och vi kastas ut i ett kaos där det inte längre går att avgöra vad som är vad.

—

Det fjärde ordet är begreppsbestämning

Vad kan rymmas i vår förståelse av konceptet natur?

Den döda flugan på rygg mellan tvåglasfönstrets rutor?
De ruttnande grönsaksresterna i lådan på kylskåpets nedersta hylla? 
Fluglarverna som krälar ur den kvarglömda köttbiten på tallriken vid utegrillen?

Bakterierna i vår tarmkanal, mikroberna i jorden, svartmöglet i badrumsfönstret? Huvudlössen, jästsvamparna, kemikalierna?

Klimatet? Planeterna?

“Natur kan i sin vidaste definition syfta på den levande materiella världen i stort. Den spänner då från det subatomiska till det kosmiska, men kan också enbart syfta på biosfären" skriver min tågresande vän som nu befinner sig i Skåne med utsikt över en magnifik vit sandstrand, och jag misstänker att hon googlat det där.

Men hon har en poäng och den nya optiken ger orden en akut betydelse: 
det svartvita motsatsparet natur-kultur har vecklat ut sig till en gråzon där det inte längre finns några självklara skiljelinjer.

Naturen kan inte längre ses som separerad från oss och vårt mondäna liv, något orört, avlägset och upphöjt som kan uppsökas genom pilgrimsfärder, vetenskapliga expeditioner och botaniska bildningsresor och från vilka vi kan välja att retirera till kuturen. 

I den nya verkligheten har vi förlorat den möjligheten. Naturen finns inte där borta utan här. 
Den omger oss, uppgår i ett med våra kroppar och med den kultur vi har skapat. 

Naturen är alltså samtidigt ingenstans och överallt.

Idén att det inte skulle gå att särskilja det ena från det andra är skrämmande; både för att den innebär ett farväl till en djupt rotad föreställning men också för att det är oklart vad konsekvensen blir.

I tanken att allt är hoprört, intrasslat i vartannat och upplöst i kanterna finns en subversiv potential som tvingar oss att omvärdera hierarkierna, de gamla maktrelationerna och normerna som dikterar vad som är natur och vad som inte är det. Och vem som är under-kastad vem. 

Det viskas bland sporerna på kontorslandskapens dyra, nyskapande mossväggar, bland bakterierna i smutsranden under toalettens kant, bland bladlössen på rabattens rosenknoppar: 

En ny tid ska komma - revolutionen är nära!

—

Det femte ordet är omförhandling
För makten måste nu delas 

Inte för naturens skull –den behöver inte vår ömkan– utan för vår egen är det hög tid att ta mössan i hand och anlägga en helt ny attityd.

Vi ska sluta begråta förlorade idyller
Vi ska byta våra berättelser om skönhet mot berättelser om solidaritet.
Vi ska skriva dikter om kaos och förruttnelse som förutsättning för nytt liv.  
Vi ska torka våra tårar och snyta oss i rockärmen och rycka upp oss.

För det där klibbiga, obestämbara som gror där borta i hörnet.
Det är naturen. 
Det är fan naturen som är på gång.
Med den kraft som är dess mest kännetecknande drag.  

Och barnkörer ska sjunga om den på det nya språket.