Vad Konst Gör
Frågan är inte vad konst är utan vad konst gör.
Eller, vad vi kan göra med konst som redskap.
Det konstnärliga görandet skiljer sig från akademiskt arbete men också från hantverk och från politisk och samhällelig verksamhet. Konstskapande innebär en multidimensionell undersökning som förenar tänkande, görande och varande i världen i en och samma handling. Som sådan har konsten förmågan att överskrida gränsen inte bara mellan teori och praktik utan också mellan innanför och utanför konstinstitutionen, mellan den individuella och den kollektiva erfarenheten och mellan det vi vet och det vi inte vet.
Den amerikanska fysikern och teoretikern Karen Barad talar som en del av sitt teoribygge om begreppet diffraktion. Konceptet är lånat från den fysikaliska terminologin och syftar på det interferensmönster som uppstår i mötet och interaktionen mellan två eller flera separata vågrörelser. Barad applicerar konceptet som en möjlig modell för kunskapsalstrande där diffraktionsmönstret utgörs av sammanflätande av flera olika typer av erfarenheter vilka tillsammans genererar nya kvaliteter och insikter. Poängen med resonemanget är att dessa endast kan uppstå ur föreningen av olikheter och aldrig ur ett enskilt objekt eller synsätt.
Det konstnärliga görandet bär implicit denna potential inom sig då processen informeras av en mängd olika erfarenhet och förhållningssätt. Här utgör resultatet en syntes av dessa olika perspektiv, med förmåga att frambringa nya optiker.
I sin text Why Artists? från 2013 säger den italienske teoretikern, författaren och aktivisten Franco Berardi: “I define artists, beyond all their differences, and particularities and idiosyncratic features, as those people who stay human in times of de-humanization. (-) Artists are creating spaces of slow communication, spaces of desertion from the daily economic war, spaces for sensuous pleasure and the re-set of the mental conditions for social solidarity.”
Det är –trots talrika exempel på motsatsen– min uppfattning att många narrativ som framträder i samtida konstnärliga praktiker har potentialen att främja det meningsfulla; den plats där vår kommunikation med omvärlden resonerar med vår inneboende förståelse av den och faller på plats som begriplig och relevant.
Ett konstskapande där tänkande, görande och varande integreras och förstås som olika aspekter av en estetisk, kritisk och politisk praktik utgör per definition, vill jag hävda, en opposition mot detmeningslösa; den likgiltighet, avpolitisering och avhumanisering som är konsekvensen av samtidens populistiska och semiokapitalistiska mekanismer.
Ni har tillbringat åtskilliga år med att upparbeta era praktiker och håller nu i era händer ett verktyg med kapacitet att generera nya handlingar i en tid där de gamla inte längre räcker till.
Jag vill uppmana er att använda det verktyget väl.